För mycket länge sen när jag var cirka 13-14 år hade familjen en fjäril som husdjur.

Den allra sötaste gula citronfjäril. På eftersommaren eller i början av hösten gjordes ett sent besök på landet, och de allra sista blommorna plockades till en vacker bukett som medfördes hem till Kungsholmen. När blommorna plockades fram ur sitt skyddande hölje visade det sig att en citronfjäril gömt sig och nu ofrivilligt flyttat in till stan.

Ute var det ganska höstkyligt och ingen blomprakt precis. Fjärilen placerades på köksgardinen och där på svarvargatan bodde den i flera månader. När mamma skulle öppna fönstret och vädra flyttades fjärilen till ett annat rum. Man satte fingret framför det lilla djuret som klev upp och hängde med till den nya och tillfälliga gardinen, där den klev av.

En honungsburk införskaffades och varje dag placerades en droppe honung på ett finger och fjärilen klev upp och rullade ut sin snabel ner i detta hav av honung. Det var mycket idylliskt. Tills en dag, ack, då mamma glömde fjärilen och öppnade fönstret. Det var, tror jag, i Januari eller Februari. Stor sorg. Fjärilen var borta.

Efter ett par dagar dök det upp en notis, där det stod om en familj som fått in en citronfjäril mitt i vintern.

Hur det gick sen vet jag tyvärr inte. Tanken att ringa till en tidning var helt främmande för min familj. Hoppas fjärilen fick det bra i sitt nya hem.

Birgit Wedberg

Publicerad i Dagens Nyheter, Fredagen 17 Juli 2009